Åtminstone musik

Det börjar kännas som man prenumererar på en jävligt bra tidning när man är Kent fantast. De kommer med jämna mellanrum ut med toppen skivor och lyckad trots vissa stilöverskrdanden hålla stilen och ge en precis vad man just i samtidens hets behöver. Det är inte alltid klockrent från första lyssningen men ju mer man får lyssna in sig så växer alla spår och bildar en stenhårt flätad fasad. På detta senaste alster tycker jag de till viss del gått tillbaka till sitt lite äldre sound med mer fokus på trumma,gitarr och bas. Det elektroniska har till viss del fått stå till sidan och mer vara med som krydda vilket jag uppskattar mycket. Det finns igentligen bara ett spår på skivan jag inte klarar av och mår lite dåligt av, det är avslutande spår 10 Hänsyn. jag tycker den har något otäckt över sig.