Den kanadensiska sångfågeln Leslie Feist som går under artistnamnet Feist har länge varit en av de största singer-songwriterartisterna i musikvärlden. Efter att ha släppt skivan the reminder 2007 fick den stora massan upp ögonen för henne då hon plockade hem några av de största musikpriserna som finns. Nu fyra år senare är det dags för en otroligt efterlängtad comeback i form av Metals. Det svängiga soulinspirerade soundet känns igen från hennes tidigare skivor. De underfundiga texterna i kombination med en röst som får vilket isberg som helst att smälta gör detta till ett mästerverk. Fesit bredd på denna skiva gör att det aldrig känns långdraget. De stillsamma låtarna är sockersöta och berörande medans man ibland rycks med i någon slags pop/folk/soul dänga som sätter sig i skallen direkt. Att Feist kommer fortsätta på det framgångståg hon hoppade på i och med the reminder råder ingen tvekan om. Låt oss inte vänta fyra år på nästa skiva! /Oskar
Musiken som Beirut spelar känns så himla pretentiös lös. Det finns liksom ingen som kan hata deras verk. Genren kallas ibland World music och syftar till att mycket är inspirerat i olika folkmusik stilar världen runt. Beirut har under alla sina skivor hållit en mycket hög lägsta nivå, alla låtar kliver inte upp på högsta betyg men ack så trevliga spår för det.
Denna skiva har gått runt och runt hela helgen och verkligen fått mig att gå in i en behaglig feel good stämning. spår två Santa Fe är den låt som jag direkt fått som favorit. En synthmelodi lägger grunden till ett fenomenalt 4 takts kalas. Det lätt monotona i musiken gör sig helt rätt så här i höstens intågande. Lyssnar man på skivan från spår ett till 9 märker man snabbt hur bra alla låtar följer varandra. Höstens skiva! /K-A
2005 stod årtalet på. Jag och en god vän hade planerat och suktat efter att få åka på Vans on Tour det året. Det band vi dreglade efter och som skulle göra pengarna värt mödan hette då Danko Jones och är idag en välkänd trio bland den svenska publiken. Men under den touren så hittade jag ett annat intressant band nämligen kanadick gruppen Bedouin Soundclash som levererade reagge toner på kanadensiskt vis. Deras skiva Sounding Mosaic var under resten av det året ett välspelat soundtrack för mig.
Hur låter bandet år 2011 då?. De har inte släppt sitt karaktäristiska sound eller blivit kommersiella och blottade. Mystiken finns kvar och de olika intsrument som gör varenda låt unik är ett signum värt nog. Albumet börjar med låten Mountain Top som har stora chanser att bli en omtyckt hit låt, där känner jag direkt igen BS som jag började tycka om 2005. Sedan fortsätter skivan med Fools Tatto som också är en riktigt frän reagge låt eller är det reggae? ska? jag vill inte sätta etickett men på spår 5 Elonga har det helt plötsligt blivit lite Africa tones/World music. Skivan går sedan vidare spår till spår och levererar akustiska mysspår och orgelpumpande bahamas toner. /K-A
Det är frågan jag ställer mig efter att ha lyssnat igenom Life in the trenches. De två göteborgarna Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson utgör electropopgruppen The Embassy, gruppen som alltid gått sin egen väg. Den här plattan är egentligen en samling outgivna låtar som legat och dammat i ett decennium. Vissa av låtarna har dock släppts som singlar och sedan aldrig fått någon efterföljande skiva. Detta faktum hörs ganska tydligt då albumet spretar åt alla olika håll. Man kastas vilt mellan lugna fina poplåtar och instrumentella experiment som tyvärr inte håller någon högre klass. Om Embassy i och med den här skivan vill komma tillbaka till de glansdagar de haft tror jag att de valt fel väg. Det tidigare så enkla Embassy borde ha fortsatt på den inslagna vägen och fortsatt med det dem gör allra bäst, ljuva och melodiösa poplåtar. /Oskar
Jag recenserade under veckan The Kooks senaste alster. Och det var en låt på den skivan som stack ut lite extra och blev en PP! låten heter så mycket som Runaway. /K-A
En trogen läsare är en som trots dålig uppdatering och inte alltid tillfredställande läsning står kvar och supportar.
Våran alldeles egna Danne "Pungen" Engberg är en sådan kille. Han är äkta och rejäl, en stor bit guldklimp med hjärtat på rätt ställe. Han kan det där med att bjuda upp till glada stunder och göra det oväntade.
Folk kan tycka vad de vill, Danne man står för sin åsikt och om det så handlar om miljöfrågor eller vem som tog beslutet om Kaknästornet. Har ni aldrig festat med Pungen har ni fan missat något, du får absolut inte ha några förväntningar på kvällen för allt kan hända och kvällen är vidöppen i detta genuina sällskap. Min kära bror och även bataljtvilling med Pungen brukar berätta hur lätt man kan ringa och fresta Danne. Det räcker med att säga att "Jaha här sitter vi och dricker likör..och har det bra" så väcks en vacker avundsjuka.
Vad jag har förstått så kilar Danne stadigt så tyvärr alla ladies! Våran ståtliga jätte är paxad. Bra tjej har funnit bra grabb!, Vi älskar dig Big Boy. /K-A med Crew
året var 2008 Och en av mina bästa vänner hette den sommaren Kooks. Inga konstigheter och inga invändningar på det. Vi delade samma intressen och hade samma syn på omvärlden.
Nu har det gått 4 år och att leva upp till den sanslösa prestation som kom i och med albumet Konk, känns övermäktigt. Resultatet blev en stillsam tillställning med några uppstickare. Och det är just uppstickarna som jag får känning för och som jag minns när musiken tystnar.
Den distinka akustiska gitarren är fortfarande en röd tråd och ger Kooks alster en till dimension och slätar över mycket. I detta fall vissa händelsefattiga partier då man inte riktigt vet om det är bra eller dåligt.
Tre bästa spåren: Junk of the heart (Happy), Runaway och Mr. Nice Guy /K-A
Tove Styrke jag säger bara ååå vilken donna!. Jag satt och gasade på ett brett vägparti då jag helt plötsligt hörde lilla Tove i ny kostym. Lyssna och känn vibrationerna./K-A
Jag har hört mycket men inte tillräckligt. Det är en slogan som jag utgår ifrån när jag letar ny musik. FM Belfast är nyhet för mig och jag riskerar i och med det uttalandet att vara sist på den förbannade bollen. Men det är en chansning jag tar. Deras singel American går i etern och har fått mig att stretcha smilmusklerna flertal gångerna.
Nu så till skivan! Det är Islänningarnas andra skiva och det är otroligt mustig pop som domineras av elektronika. Som jag absolut inte har något emot, sången är taggig med en serpentin sval damröst som breddar framförandet och ger spåren sin speciella karaktär. Jag har haft väldigt svårt att bestämma ett betyg. Jag skulle sätta en femma om det var tidig förfest musik jag skulle betygsätta men nu är det ju allround betyg. Och då blev det knivigt./ K-A
Det tuffaste jag hört idag stavas People at Parties. Det är sån där finurlig musikuppbyggnad som får en att haja till. Kommer de från USA? New York för att vara mer korekt. Och detta mina vänner är det fränaste jag hört idag! Ni får helt enkelt spänna upp snäckan och göra er egen bedömning. Favortien är så här långt Mineral Materiel /K-A
